Jag var tolv år. Jag älskade musikaler. Jag hade dansat balett sedan jag var 4. Dans och sång var allt för mig.
Hela familjen var och såg den svenska uppsättningen av Fame på Chinateatern. En kille var så vig, så vältränad, så graciös och kunde hoppa så högst i split att man inte kunde göra annat än att gapa. Dessutom rappade han nåt jättetufft om att vara svart i New York.
Jag var kär, så enkelt var det.
Tillåt mig att presentera nittiotalskärleken nummer två:
The one and only i mina ögon c:a 1993:
Karl Dyall
Mimmi, du är den enda som förstår det här...
7 kommentarer:
George Scott, Karl DYall...jag börjar se ett mönster. Vem kommer i morgon, Papa Dee? Dr Alban?
Najs att gå igång på viga killar. check out sportacus i Lazytown http://www.youtube.com/watch?v=P0CHAZJr3OE
Fullkomligt logiskt, considering. Ja, förutom att han rappade om att vara svart i NYC - han borde rappat om att vara gay i Sollentuna istället.
A-man & Valross: nja nu kanske det är lite för tidigt att se ett mönster. det framstår ju som att jag bara gick igång på semimörka vältränade män. det kommer ändras rätt snabbt. I guarantee.
milky: ding bang ring ding dong! det där var ju en eh... glad(?) låt. Men jag håller med. den läskiga mannen är även läskigt vig.
Åh gud vad jag älskade Karl Dyall! Jag kommer ihåg att jag faktiskt bandade alla avsnitt i Rederiet som han var med i. Suck.
haha! det är ju faktiskt tokigt på riktigt, I like it!
Jag var nog kär i alla manliga musikalartister på 90-talet. Dessvärre hade jag min största crush på Kim Suocki och han var väl en av de sämsta. På den tiden hade peter Jöback bara ett ögonbryn (märkligt).
Skicka en kommentar