Efter det var det middag med några stycken, vilket var jättetrevligt. Men efter maten fick jag en döds-illamående-attack och var tvungen att gå in på toaletten, ta av mig nästan alla kläder (jag höll på att brinna upp) och hänga över toalettstolen i hopp om att kräkas. Kräket uteblev men jag mådde betydligt bättre efter en kvart ungefär.
Väl hemma fick jag ont i magen men fick iaf möjlighet att så smått börja planera framtida resande. New York, San Francisco, LA, San Diego, Tijuana och även hela Sydamerika hägrar. Det blir såklart i olika omgångar, men så sakteliga ska de betas av.
Natten bestod i mardrömmar om ett tredje bröst, bortglömd karl och läskiga bilresor där jag somnar vid ratten hela tiden. Det är fjärde natten i rad med mardrömmar and I do not like it.
På morgonen så inser jag, halvvägs till jobbet att jag glömt datorn hemma. Hallefuckinglujah var härligt det var att vända, trängas tillbaka, ta mig upp för de nio trappor (utan hiss) som leder upp till mitt casa, ner igen, trängas, svettas, vänta på ett trasigt tåg på slussen, trängasbråkasvettas lite till, och sen äntligen komma till jobbet nästan en timma senare än vanligt.
Väl framme fick jag dock sjukt många händiga poäng för att jag tagit med mig 5-56 och fixade de gnisslande dörrarna.
Såhär hade jag sett ut om någon hade smygfotat mig i morse.
2 kommentarer:
Gnäll funkar för mig. Hellre det än Tijuana. Eller Barcelona för den delen.
Coachführern är bra att ha på sådana möten, han kan ALLT tekniskt dravel & älskar dessutom att sätta dit posörer. Du får gärna låna honom bågon gång om du vill.
Folk har blivit odödliggjorda på stor vers för mindre saker än att ha med sig 5-56 till jobbet.
F.ö har jag också Tijuana på listan. Men det får vänta tills barnen flyttat hemifrån så jag kan bli dekadent igen.
Los Valross har helt rätt om Coachie. Du borde låna honom på prov någon gång.
Skicka en kommentar