Lång vs. kort

Jag är verkligen inte långsint, eller i alla fall inte till vardags. Om någon har sårat mig ordentligt genom något gravt så är det klart att det fastnar. Men när det gäller vardagliga saker som att ha olika åsikter eller göra något jag inte gillar, så går det över väldigt fort. Kanske lite för fort har jag dock börjat inse. Många gånger verkar det nämligen inte som att den andra parten i 'bråket' hänger med. Jag häller ur mig det jag irriterar mig på, argt som fan, och sen får den skrika, jag skrika tillbaka och sen är det liksom över för min del. Vi har båda fått säga vad vi vill och då torde väl saken vara ur världen? När jag igår hamnade i något slags gräl med syrran så sa jag något i stil med "jo, jag förstod att vi inte skulle tycka likadant om det här men jag ville bara berätta/visa." Då blev hon fly förbannad och stormade ut ur lägenheten. Jag smällde igen dörren och var sedan färdig med hela grejen. När jag några minuter senare får ett sms där det står något i stil med "det är konstigt att du får säga dina åsikter men inte jag blablabla allt är inte svart eller vitt blablabla", så hade jag redan glömt bort att vi bråkat, men hon gick uppenbarligen fortfarande och var sur över det hela.

I och för sig tror jag att det är sundare för själen att kunna släppa saker snabbt, men det verkar ofta som att det stör den andra att jag går vidare så fort. Tror kanske att den andra parten uppfattar det som att jag antingen: 1. inte bryr mig 2. bara hasplade ur mig något otrevligt för sakens skull 3. är en psykopat.

Långsinta människor stör mig dock så sjukt mycket. Antingen tar du väl tag i det du stör dig på, eller så struntar du i det och inser att det inte var så viktigt. Move along people!

Barn är äckliga.