Igår var det Talib Kweli på Göta Källare. Stället är tidigare känt som Gonorré-källaren så jag har av förklarliga skäl aldrig varit där förut. De har ju däremot försökt putsa upp sitt rykte de senaste åren och de har väl gjort ett okej jobb. Det är fortfarande inget ställe jag skulle gå till så värst frivilligt, men kommer Talib Kweli dit, så kommer jag.
Det såg ut ungefär som något som försökte vara både New York på åttiotalet och en Finlandsbåt på samma gång. En sådär lyckad kombo. På tok för lite sittplatser för min smak. Detta föranledde att man fick stå upp i fyra timmar och det klarade inte min utarmade datakropp. Mina fötter ville gråta och när Kweli sa nåt i stil med "all ya people over 25 let me hear you scream! Your knees are hurting right now, yeah?" så var det lite förnedrande nära sanningen.
Konserten var asgrym såklart. Det finns inte många fel med den där mannen. Otroligt smart, vältalig, musikalisk, snygg som få, dansar grymt, bra åsikter och dessutom verkar karln vara ödmjuk som fan. Du kan ju få komplex för mindre.
Näääk, som var 'förband' (heter det det inom hiphop?), var sjukt trist och pinsam däremot. Med risk för att få ännu fler tantpoäng så måste jag ändå säga att jag saknar det gamla gardet med MBMA och hela Looptroop.
1 år sedan
2 kommentarer:
Jag saknar Public Enemy...
trodde du mest saknade Ian Curtis
Skicka en kommentar