Leva livet

Förutom min morgonfadäs så börjar livet klarna upp. Jag gör vettiga och viktiga saker på DBJ. Gillar personen jag är ihop med och börjar dessutom planera lite roliga grejer för att överleva hösten. Förhoppningsvis blir det Hamburg och Moby andra helgen i november. Detta förutsatt att jag inte åker till Malmö för att se wrestling. Båda alternativen är väldigt lockande, men wrestlingen kommer det nog fler chanser att se.

Den här mannen kan jag se live hur många gånger som helst, och det känns alltid som den första.

Kvinnan som är med i nedanstående klipp är även kanske den coolaste på länge.

Tillbaka till FK

Jag har varit ynklig och sjuk sen i lördags. Fy fasen vad synd det har varit om mig. Jag har sett hyllmeter med film och teveserier. Undrar ni något alls om visuellt media de senaste två åren, så kan ni fråga mig. Jag har sett ikapp allt.
Dessutom har jag hittade det här guldkornet:



och den här fantastiska tröjan som jag vill ha, men som bara finns till pojke. Varsågod du lyckliga själ som tycker du förtjänar och kommer passa i den.






Minns ni den evigt pågående debatten om att Atreyu var sötast i första filmen, men att Bastian var sötast i andra...eller hur var det? Var det tvärtom kanske?
I alla fall hade AB en sån där 'var tog han vägen'-grej om Atreyu för ett tag sen. Men jag vetetusan om han är så het idag.

Over and out n3rdz.

He says Morr.

Rakt av bildsköna personer är sällan särskilt vackra. De som kan vara både galet snygga och sjukt fula om vartannat är de som får mitt blod att orka sig runt.
Därav hyllar vi, likt alla andra vid den här tiden på året, Morrissey.

Hur är det det överhuvudtaget möjligt att ena sekunden så ut såhär:

För att i nästa, se ut såhär?

Vad har han för något på högerarmen här förresten, framför ungen?

Män jag åtrådde på nittiontalet, IV

Sommaren 1991 hade Fredde och Peter sin första SVT-produktion i och med Sommarlov. Att det har varit minst sagt varierande kvalitet under åren är väl en underdrift. Jag uppskattade Ronny o Ragge himla mycket första sommarn, men det är inte direkt så att jag följde den vidriga skapelsen Hem till midgård.

I alla fall så har jag alltid haft en svaghet för Fredde Granberg. Kan nog ärligt säga att det styrt en del av mina val i livet till och med. Det kanske låter som fel person att modellera något efter, men en del grejer styr man inte över. Det är bara att konstatera, sucka och skaka på huvudet i efterhand.

Är inte ens riktig säker på varför men än idag är han så 'I totally would' i min bok. Det gäller bara att inte tänka på de hemska teveprogram han gjort. Men vafan, alla har någon dålig egenskap.

Män jag åtrådde på nittiotalet, VII och VIII

Det blir en till herrdubbel idag.

Charlie Dalton / Nuwanda


Neil Perry

Efter en fundering kring feberfilmer hos Der A-mann försöker jag återskapa känslan från första gången jag såg Dead Poets Society. Kan inte säga att jag minns det så tydligt förutom att jag grät som en tvååring och undrade varför mamma hade rekommenderat en så fruktansvärt jobbig film. Jag älskade den, men grät i flera dagar bara jag tänkte på den.

Neil Perry var ju den söta, den snygga, den smarta och djupa. Det var ju på grund av honom jag grät såklart. Han var så fin och söt. Men såhär i efterhand så skulle jag säga att Dalton/Nuwanada var kapet. Han fick samtal från gud, han utstod spott och spä, tog stryk och bytte namn, han stod emot. Neil var ju sötpluttig i och för sig, men Nuwanda är nog mer liggbar och roligare i längden. Ett snett leende svalnar så fort, ett djävulskt brinner för evigt.

Män jag åtrådde på nittiotalet, VI

Jag tror att det var efter att de sände en livekonsert på teve. Jag fick för första gångens e hur mannen rörde sig på scen, inte bara i extremt tillrättalagda videos. Vidare förklaring överflödig.

Den kvällen lovade jag min bruna nallebjörn att jag skulle döpa min förstfödda son till Michael.

Tyvärr spårade det ju ur lite åt alla håll. Men jag väljer att ignorera det och istället gilla MJ a'la 1992 på Dangerousturnén.

För övrig så summerades ju det tidiga nittiotalet rätt bra med följande två videos från albumet:

The video for "Jam", directed by David Kellogg, showed Jackson and Michael Jordan playing basketball and dancing together, while "Remember the Time" was set in an Ancient Egyptian palace, and starred Eddie Murphy and Iman as the pharaoh and his queen.

Män jag åtrådde på nittiotalet, IV och V

De här två går liksom inte att dela upp. De dök upp samtidigt i min värld, och även om intresset för dem varade olika länge så hörde de liksom ihop.

Kring 1996 dök de upp i mitt liv och var både se sötaste poppojkarna och indieflickorna jag sett, samtidigt.
Om ni inte känner igen dem så kan jag väl för sakens skull också skriva ut att det handlar om Brett Anderson från Suede och Jarvis Cocker från Pulp

Vem som än idag håller får ni lista ut själva.

Ett stycke info om Jarvis:
Jarvis Cocker has slept with: Chloe Sevigny

Män jag åtrådde på nittiotalet, III

Det var fotbollsfeber och alla tyckte att Kenneth Andersson, Martin Dahlin, Henke eller nån annan tönt var supersöt. Allt var roligt den sommarn och min kompis gjorde sex hål i öronen i ett anfall av märkligt riktad nervositet under Sverige-Brasilen-matchen.

Jag gillade Stefan Schwartz. Han var arg, hade hårt hår, sparkade hårt och såg för det mesta lite psyksjuk ut. Han var som en jack russelterrier på planen och jag kunde på nåt märkligt sätt identifiera mig med honom.

Såhär i efterhand måste jag väl erkänna att karln inte direkt är bildskön. Men jag gillade honom stenhårt den sommarn. Jag hade till och en affisch på honom i mitt flickrum.

När jag och exet skulle sätta upp en bild på någon ovanför sängen, i en hjärteram, så ville han sätta upp Kim Källström (som jag hatar) och jag ville sätta upp Michael Ballack (som han hatar). Den enda vi kunde enas om vad Stefan Schwartz. Tyvärr kom bilden aldrig upp, men det var en fin tanke.

Män jag åtrådde på nittiotalet, II

Jag var tolv år. Jag älskade musikaler. Jag hade dansat balett sedan jag var 4. Dans och sång var allt för mig.

Hela familjen var och såg den svenska uppsättningen av Fame på Chinateatern. En kille var så vig, så vältränad, så graciös och kunde hoppa så högst i split att man inte kunde göra annat än att gapa. Dessutom rappade han nåt jättetufft om att vara svart i New York.

Jag var kär, så enkelt var det.


Tillåt mig att presentera nittiotalskärleken nummer två:


The one and only i mina ögon c:a 1993:
Karl Dyall

Mimmi, du är den enda som förstår det här...

Män jag åtrådde på nittiotalet, I

När man är mellan 8 och 18 har man kanske inte den bästa smaken, men det är innerligt och intensivt.

Här kommer första inlägget i den nya serien "Män jag åtrådde på nittiotalet"

George Scott
Han kanske inte fallar under kategorin bildskön, men han var tuff som fan. En gång när jag var kanske 13, mötte jag honom på gatan i Waxholm. Jag stirrade, han log, jag var helt lost.