näää

Worst site evah!
www.antistalker.se

I've got you now!

Stalkingtendes nummer 438:

Någon som känner igen sig?

Skäggmannen is back!

Jag har ju stalkernyheter förresten! Har nästan lyckats förtränga det under min hektiska dag av slösurfande och 40 minuters aktivt arbete (som hyllades till skyarna såklart...).

Jag såg honom på tåget i morse. Han hade köpt ny jacka. Bra gjort, Skäggis! Det var på tiden för hans gamla militärjacka verkade väldigt ledsen och sliten. Tror även att han hade köpt nya skor, men det är jag lite mer osäker på. Pendeltåg är dåliga skospejarställen och jag satt alldeles för dåligt till för att smygfota.

Vi hade även vårt första fall av interaktion!! På vägen ut genom spärrarna så går han och hans försäkringskassan-kompis bakom mig och Skäggis råkar trampa mig på hälen ('råkar', ja hej tjenalena, han är ju kär i mig, det vet ju alla), och han säger "Oj, förlåt". Jag svarar "ingen fara". Hans kompis pratar om att hans läkare luktar mycket rök och Skäggmannen skrattar.

Sådär ja. Vi är ju praktiskt taget gifta. Check!

...och...

...visst är vi alla spända på att se om jag kommer ha samma tidsschema som Skäggmannen fortfarande...?

Jobb att inte söka

Om jag misslyckas fullständigt med min tredje intervju idag så kan jag ju alltid (inte) söka det här jobbet Hejdå privatliv, självrespekt, ångestfri vardag

Men det roliga i kråksången är ju att jag då skulle bli Skäggmannens chef.

(dagen felhörning förresten; Maggios låt 17 år: "...satt vid fyrisån och böga tid...")

Nötter att knäcka

Ibland förstår man inte riktigt vad som pågår, men man gillar det liksom ändå och det får vara så.
Hej Diffust.

Glömde bort att berätta om stalkergenombrottet igår förresten!!
Satte mig bredvid Skäggmannen på pendeltåget på morgonen. Herregud, det tog hela arsenalen av självkontroll för att se avspänd och casual ut (dvs. inte dödsfnittra). Han läste Metro (tjoho! nånting i alla fall). Han läste rätt länge om den nya boformen. Men det skojiga var att han läste ännu längre om Darin. hihi...det tycker jag var väldigt kul. Sen läste han tyvärr också den megadåliga serien Elvis vilket såklart gör honom till en tristare person.
Men i alla fall så fick jag ut ett stycke info! Han jobbar på försäkringskassan. Det är därför han varit förbi på mitt kontor två gånger. Stalking pays, även om jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den här informationen eftersom jag jobbar min sista dag här imorgon.

Rosa Russin strikes again

Ett utav mina stalkerobjekt, Rosa Russin, har jag aldrig sett framifrån. Hans stalkingnamn kommer från en annan av karaktärerna i DojDoj (minns ni Skäggmannen?). Han brukar gå förbi mig i mellanhysteriskt tempo, strax efter centrum, på väg till Huset Där Vi Jobbar. Anledningen till namnet Rosa Russin är framför allt hans...eh...pigga(?) bakdel. Hade de jeans han bär suttit på en kvinna hade du antagligen sagt att de var 'snävare än synden', men nu är de faktiskt bara 'tightare än tillåtet på en vuxen man'.
Det enda jag kan tänka när han swooschar förbi är "apple bottom jeans... boots with the fur..." om och om och om igen. Rosa Russin har inte pälsstövlar dock, han har en väldigt fyrkantig väska som han ibland viker bakom sig som för att skydda hans utsatta del.

Jag behöver byta jobb, eller i alla fall promenadsträcka.

Timers and stalkers, baby.

Först en mening som gått fram och tillbaka i ett mail mellan mig och Em nu i tre dagar.
"Ät vid en spegel, helst naken, och se hur mycket du vill äta då!"
Du vet hur det blir när man replyar en mail fram och tillbaka oändligt många gånger, och man därmed läser lite av den 'förra' texten hela tiden. Timetravelling megalight, eller expressnostalgi som den gode Coupland kallar det.
Meningen är från nån ProAna-site men jag hittade den i nån kommentar i nån blog, kanske hos den goda hustrun, minns inte riktigt.

Eftersom det blir så överjävligt jobbigt att leva och framförallt att stiga upp, den här tiden på året, så har jag tre strategier för att överleva.
1. Komprimering. Jag har möblerat om så att jag bor endast i sovrummet. Det innehåller nu en stor grön matta, datorn, sängen, soffan och ett litet stringbord. I aint moving a muscle! Det är ju just att hasa omkring på kalla golv som får en att frysa. Dessutom känns det inte som att det är mörkt lika länge om du går och lägger sig direkt när du kommer hem. Då är det liksom bara sovdags.

2. Timers [taj:merɧ]. En liten lampa i sovrummet går numera på timer och är tänd mellan 06:30-07:30 samt mellan 17:30-23:00. På morgonen gör den underverk för att orka pulsa sig ur sängen. På kvällen får den lägenheten att kännas betydligt mer välkomnande.

3. Svennebanan-getaway. Thailand motherfuckers! Två och en halv vecka kvar, vaccinerad och klar. I'm going, baby!


Angående stalkerdelen som åsyftas i titeln så har mitt ena stalkerprojekt blivit tråkigt. Det är för lätt liksom. Han går under smeknamnet Skäggmannen (från DojDoj i barnradion) och åker samma tåg som jag på morgnarna. Det var spännande ett tag när jag inte hade listat ut hans tider och rutter. Till exempel dök han ju upp helt plötsligt i min korridor på jobbet. Men nu känns det bara torrt. Han åker samma tåg, gör aaaaaldrig nånting spännande, läser ingenting, lyssnar inte på någonting, pratar inte med någon. Han bara sitter där med sitt skäggstubb och militärgröna jacka.
(intressant fakta om skäggmannen: Skäggmannen är hemligt kär i Professor Guaca-Mole.)

I'm a stalker, baby!

Förutsättningarna var perfekta. Mild temperatur med lite motvind. Bekväma skor på fötterna. Bra och rörliga kläder som andades. Jacka som det gick att dra upp dragkedjan nerifrån så att benen fick ordentligt med svängrum.
Då ser jag ryggen. Ryggen på ett av mina stalkerobjekt i huset där jag jobbar. Han som går under kodnamnet Morran på grund av sin likhet med en viss artist. You do the math. Grånande bakåtkammat hår, smala ben och parkas.
Mitt mission har, sedan jag började jobba här, att i alla fall ta reda på vilken av alla knasiga korridorer han sitter i, så att man kan råka gå förbi. På grund av olika ingångar och hans övernaturligt höga tempo, har det dock aldrig fallit sig så att jag sett honom gå in eller gå ut ur sin avdelning/rum.
Idag lyckades jag. Jag höll ett vansinnigt tempo och försökte se avslappnad ut samtidigt som mina stumpar till ben pinnade på för allt de höll. Och jag lyckades. Jag vet nu exakt vilken korridor han sitter i, dock inte vilket rum. Det positiva är att att det är i en korridor som jag har fönster mot, över gården. Det negativa är att jag inte hade stalkernerver nog att ta reda på vilket rum. Det kanske nämligen finns en möjlighet att jag kan ha nån centimeters insyn i hans rum. Mycket spännande!

Ja, jag är en idiot, men jag har ett väldigt tråkigt liv för tillfället. Jag skapar lekar likt ett damp-barn på dextrosol.

Road kill me, please!

Helvetica muddafukker vad jag är trött på alla som försöker skicka runt en mellan olika människor och siter. Men neppeligen ser du, gubbfan!! Jag vet nämligen bättre än du redan från början och dessutom har jag pratat med fler personer än du. So eat shit and die, men innan dess: Ge Mig Det Jag Vill Ha!

Dagens inredningsdetalj:



Dessutom har jag kommit på att om du inte möter folks blickar/söker kontakt med alla människor du möter på stan, så blir antalet misslyckade kontaktförsök betydligt färre. Enkel matematik kanske men eftersom varje misslyckad mött blir är en liten skrevspark på självförtroendet, så mår du betydligt bättre efter en dag av ignorans. Det är en enormt deprimerande upptäckt, men den verkar tyvärr vara korrekt.