Jag är verkligen inte långsint, eller i alla fall inte till vardags. Om någon har sårat mig ordentligt genom något gravt så är det klart att det fastnar. Men när det gäller vardagliga saker som att ha olika åsikter eller göra något jag inte gillar, så går det över väldigt fort. Kanske lite för fort har jag dock börjat inse. Många gånger verkar det nämligen inte som att den andra parten i 'bråket' hänger med. Jag häller ur mig det jag irriterar mig på, argt som fan, och sen får den skrika, jag skrika tillbaka och sen är det liksom över för min del. Vi har båda fått säga vad vi vill och då torde väl saken vara ur världen? När jag igår hamnade i något slags gräl med syrran så sa jag något i stil med "jo, jag förstod att vi inte skulle tycka likadant om det här men jag ville bara berätta/visa." Då blev hon fly förbannad och stormade ut ur lägenheten. Jag smällde igen dörren och var sedan färdig med hela grejen. När jag några minuter senare får ett sms där det står något i stil med "det är konstigt att du får säga dina åsikter men inte jag blablabla allt är inte svart eller vitt blablabla", så hade jag redan glömt bort att vi bråkat, men hon gick uppenbarligen fortfarande och var sur över det hela.
I och för sig tror jag att det är sundare för själen att kunna släppa saker snabbt, men det verkar ofta som att det stör den andra att jag går vidare så fort. Tror kanske att den andra parten uppfattar det som att jag antingen: 1. inte bryr mig 2. bara hasplade ur mig något otrevligt för sakens skull 3. är en psykopat.
Långsinta människor stör mig dock så sjukt mycket. Antingen tar du väl tag i det du stör dig på, eller så struntar du i det och inser att det inte var så viktigt. Move along people!
Jag har varit runt på en hel del företag under åren. Dels har jag bytt jobb ganska ofta och del jobbade jag under en period som konsultsäljare så jag var på arbetsintervju-liknande möten ungefär 5 gånger i veckan. Det här har gjort att jag har fått ganska bra kläm på det där med arbetsintervjuer/första-möten. Jag vet hur man skakar hand, hur man ler vid rätt tillfällen, hur man ser både smart och sympatisk ut på samma gång.
Men det är fortfarande svårt med 'det personliga brevet'. Hur jag än vrider och vänder på det så låter det bara stolpigt/smörig/skrytigt/osäkert/töntigt. Det låter som en tredjeklassare som beskriver sin kanins bästa/sämsta egenskaper. Kanske borde jag träna med dejting på nätet och skaffa typ tio profiler där jag utför A/B-tester på vilken beskrivning som konverterar bäst. Jag har inte direkt haft några problem, när jag väl skickat iväg brevet/mailet, man det är ju helvetets alla våndor innan jag väl kommer till den punkten.
Egentligen borde jag kanske bara skriva allting så fort som möjligt och klicka på Send innan jag hinner tänka överhuvudtaget.
En vän till mig fick glädjen att tampas med riktigt risiga poliser häromdagen. Eftersom min vän är en duktig n3rd så kunde han reda ut det riktigt bra. Nu ska de få, de jävlarna! Läs hans berättelse och se bilder + video här. Länka gärna vidare till klippet från din fantastiska blogg.
Update: Pusha gärna här Det här är helt klart dagens nätsnackis.
Min blogg rankar: nummer 8 på ordet 'grötbögen' på svenska google. nummer 2 på kanadensiska Yahoo på "Hey Nostradamus" (en bok) nummer 1 på ordet 'djursexlagen' på svenska google. nummer 6 på ordet 'grisskämt' på svenska google.
Jag känner att jag verkligen ringat in min målgrupp.
Om toaletten på ditt kontor eller i din delade bostad inte är fullständigt ljudisolerad (tänk replokals-äggkartonger) alternativt ligger minst 15 meter från utrymmen där andra människor befinner sig, så är det en bra idé att pricka porslinet istället för vattenytan när ni kastar vatten. Det låter mindre då, och jag slipper bli överinformerad om vad du sysslar med eftersom jag, med mitt skarpa sinne, även kan lista ut vad du gör där inne när det inte porlar som en syndaflod.
Igår var det Talib Kweli på Göta Källare. Stället är tidigare känt som Gonorré-källaren så jag har av förklarliga skäl aldrig varit där förut. De har ju däremot försökt putsa upp sitt rykte de senaste åren och de har väl gjort ett okej jobb. Det är fortfarande inget ställe jag skulle gå till så värst frivilligt, men kommer Talib Kweli dit, så kommer jag. Det såg ut ungefär som något som försökte vara både New York på åttiotalet och en Finlandsbåt på samma gång. En sådär lyckad kombo. På tok för lite sittplatser för min smak. Detta föranledde att man fick stå upp i fyra timmar och det klarade inte min utarmade datakropp. Mina fötter ville gråta och när Kweli sa nåt i stil med "all ya people over 25 let me hear you scream! Your knees are hurting right now, yeah?" så var det lite förnedrande nära sanningen. Konserten var asgrym såklart. Det finns inte många fel med den där mannen. Otroligt smart, vältalig, musikalisk, snygg som få, dansar grymt, bra åsikter och dessutom verkar karln vara ödmjuk som fan. Du kan ju få komplex för mindre. Näääk, som var 'förband' (heter det det inom hiphop?), var sjukt trist och pinsam däremot. Med risk för att få ännu fler tantpoäng så måste jag ändå säga att jag saknar det gamla gardet med MBMA och hela Looptroop.
Utan att nån ska känna sig utlämnad eller omnämnd så måste jag bara få skriva av mig lite om allt som uppdagats den här vintern. Jag har fått reda på så många saker flera olika människor har gjort, som jag aldrig någonsin skulle tro om dem. Om det blir luddigt så är det meningen. Det handlar mestadels om olika förhållanden. Jag har hört så många skräckversioner nu (sen i oktober ungefär) på olika fruktansvärt förljugna scenarion där folk påstår sig ha varit/gjort på ett sätt, men egentligen varit/gjort totala motsatsen. Det är inte på något sätt så att jag är felfri heller, jag har haft mina absoluta ögonblick av total crazy bitch, men jag har aldrig ljugit särskilt mycket. De saker jag fått reda på de senaste månaderna överträffar många av de konstigaste såpa-avsnitten jag någonsin sett. En av dem är bland annat att en tjej var tillsammans med en kille i två år, sen visade det sig att killen hade varit tillsammans med en till tjej under hela det första året. Varför hon sen fortsatte vara tillsammans med honom övergår mitt förstånd. Men det kanske är min IQ som brister. Varför ljuger folk så sjukt mycket?! Det måste vara svårt att komma ihåg allt man har sagt, samt helt omöjligt att tro på något den andra säger, eftersom man vet hur lätt det är att ljuga.
Att människor har svårt att vara ensamma är väl inget nytt, men är alla så desperata att de hellre ljuger ihop hela sin tillvaro, bara för att 'ha någon'? Det här gäller alltså flera stycken historier/förhållanden där det uppdagats senaste månaderna.
Därmed till rubriken... Det kanske inte är så att alla är superärliga i sina bloggar, men förutsatt att den inte har ett totalt (oftast uttalat) fiktivt innehåll, så är den ju ändå en plats för viss ventilation. Det kanske inte alltid är så djupt, men det är snarare undanhållande av fakta (för att det inte ska bli för personligt/avslöjande) istället för tillägg av felaktig information. Så till syvende och sist så borde det rimligtvis gå att lita lite mer på en person som tvättar sin byk på det offentliga internetetetet.
tja...det var väl bara det. Trevlig helg på er prinsar och och prinsessor.
...så idag kör vi bara ett citat från Talib Kwelis fantastiska låt Eat to Live:
And don't be a poisoned animal eater either It's harder than it sound, cause nowadays, put that swine in everything The white sugar so addictive it's pure 'caine They got, pork in the toothpaste, soda in the Sunny D Jello brand gelatin is laced with the lecatin In Africa they starvin, over here the food hurt you Cows goin mad and the chickens crunk with bird flu
Han spelar på göta källare nästa vecka förresten. Jag rekommenderar det å det varmaste. Dessutom kommer ju jag vara där, och det är ju alltid något av en fest.
Okej okej, jag återkom inte på måndagen som utlovat, men tisdag är nästan måndag. Right?
Nu sitter jag på Hemliga Kontoret. Där har jag ett Hemligt Uppdrag som inte ens min chef vet vad det går ut på. Till att börja med fick jag skriva på massa sekretessavtal för att öht få reda på vad det skulle handla om. Det här gjorde ju såklart att jag blev väldigt förväntansfull inför vad jag skulle få reda på för snask. Men det var ju helt i onödan. Det är inget snaskigt alls, utan bara en person/ett företag som har lite för mycket pengar och lite för mycket paranoia. Inget snask, inget snusk.
Ett väldigt oväntat dilemma (om nu det är rätt benämning) den här månaden so far, är att det verkar vara helt omöjligt att göra av med pengar. Förra veckan spenderade jag 160 kr sammanlagt. I helgen 300 kr och hittills den här veckan har jag gjort av med 79 kr. Inte så spännande kanske, men det brukar ju vara så lätt att bara bränna dollares så fort de kommer in på kontot. Men alla kläder i butikerna är fula som stryk och jag har godare mat hemma än vad någon restaurang kan erbjuda. I helgen vad jag inte ute heller, vilket i alla fall brukar kunna äta lite i plånkan. Nej nej, jag var duktig och var på hemmafest och hemmafilm.
Hörni, förresten, jag vill fortfarande ha en female version av ordet bromance! hjälp!
Jag var på boxning i onsdags, som åskådare på en landskamp mellan Sverige och England. Fy tusan vad kul det var!! Nu vill jag gå på fighting hela hela hela tiden. Ni får njuta at den här låten (med den ganska ostiga videon) över helgen, så lovar jag att återkomma på måndag.
Finns det någon kvinnlig motsvarighet till ordet bromance?
Får jag som kvinna i Sverige kalla samtliga kvinnor för mina systrar eller är detta patenterat av vänstern (exempel)?
Om jag har förstått det hela rätt får jag inte kalla afro american women för 'sister' utan att få stryk, eller?
Nu när vi har startat korplag, som är mixat, är det fortfarande ok att skrika 'heja gubbar' till samtliga?
När jag är med mina manliga kollegor och vi träffar ytterligare någon (manlig) kollega, så skakar de hand med varandra och blir sedan förvirrade hur de ska bete sig mot mig. Det är som att bara för att jag är kvinna så förväntas jag kramas, trots att vi inte känner varandra mer än vad de två männen känner varandra. Jag som inte alls gillar att kramas, brukar tvångsmässigt sträcka fram handen för att markera att 'Nu jävlar skakar vi tass, unge man!'. Vad är det korrekta beteendet?