Superkawaii!

Har precis bevittnat något jag trodde skulle vara leda, pest, pina, folkmord, rituell stympning och språkförbistring. Men icke! Det första Luciatåget jag någonsin sett, sen jag själv var med i ett, var helt fantastiskt strålande!
Uppenbarligen var det någon lågstadieklass från Skogåsskolan som tagit sig hela vägen till kommunalhuset för att spela upp, vad som inte kan beskrivas som något annat än en Luciaföreställning.
Jag trodde verkligen att det skulle vara pinsamt dåligt, rörigt och falskt och att man dessutom skulle behöva låtsas att ungdjävlarna var söta och fina medan de misslyckades. Men här var det ordning på torpet och tomtar. Först in var de, tomtarna, med tiptap och dikter och ytterligare nån sång och dikt. Sen in med tärnor under sång och fler dikter/dialoger. Och sen, sen mina damer och herrar, så sjöng de arma små barnen Sankta Lucia på italienska och det lät förträffligt! Er vördnadsfulla författarinna var på väg att ta till tårar. Jag! Över barn! I hate those muthafukkers i vanliga fall.
Sen var det stjärngossar med kliande gummiband och dialogsång mellan de olika lägren (varför sjunger alla altlid 4 gånger så högt i Staffan Stalledräng?), fler dikter, konstant petande på hår/glitter/tomtemössor/näsborrar/younameit, sång igen och ut genom dörren.

Om jag inte redan stod upp skulle jag ställt mig upp, applåderat och stulit en tärna med mig hem som assecoar.

Väldigt förvånad över min egna entusiasm. Jag kände mig som en islossning och började fundera på om jag kanske bara drabbats av pms för första gåggen i mitt liv. Jag vet inte än, men jag återkommer med detta otroligt intressanta stycke information.